Plåstra om mig.

Jag vet inte vart jag ska börja. låter bara fingrarna dansa över tangenterna. Jag vill skrika, gråta och hyperventilera. Slå dig i ansiktet och över din kropp för att du ska förstå. Förstå att det är nu jag behöver dig. Att det är NU jag behöver dig. Jag går av på mitten, slutar andas. Orkar inte andas. Det gör ont ända in i ryggmärgen. Hjärtat dunkar. Saknad saknad SAKNAD. men mest av allt ensamhet. Helt jävla ensam. Hur går det till? Alla säger att de finns där. Inget orkar ta tag i den som bara gråter. Så jag ler och säger att allt e bra. Att det ordnar dig. Jag vill att nån ska stå där och ta mina 400 slag. För får jag ett enda slag till så ramlar jag. Hårt. Och reser mig inte upp igen. Jag vet att jag är stark. Det har jag lärt mig. Stod upp för dig och skyddade dig. Gjorde allt för att smeka bort din oro på natten. Jag vet inte själv hur många nätter jag har varit vaken och andats in din ångest och lyft din börda. För dig, din familj och DIG. hörde du det? DIG! Och ja, jag gjorde det då. Jag skulle göra det ingen tusen gånger om. För sånt gör man. Man ställer upp. Man hjälper. Det behövs inga ord, inga handlingar. Bara närvaro. Och inte ens det kan du ge mig. Du ger mig inget. Du tar det lätta vägen ut. Du avvisar mig. Men vet du. Det blir inte bättre av det. Jag önskat att du förstod det. Vi kan ju tillsammans. Förstår du inte det. Vi kan krama bort varandras sorg. Blåsa där det gör ont och viska att allt blir bättre. För det blir det. Men det krävs lite. Nej. Det krävs mycket. Och man kommer ingenstans utan att kämpa. Jag skulle kämpa för dig. Men jag vet nu att du inte orkar kämpa för mig. Och jag går sönder. Sakta, bit för bit. Att du tittar på kommer du aldrig förlåta. älskling.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0