Done and done.
Varför tror jag hela tiden att man ska kunna skiljas på ett bra sätt?
Det är ju något som inte går,
inte om man bara är en som försöker...
Det är ju något som inte går,
inte om man bara är en som försöker...
Fast kanske ändå..
Jag visste att du inte skulle stå vid ringen på centralen och le, men ändå kunde jag inte låta bli att snegla uppåt med fjärilar i magen. Jag visste att du inte skulle ringa på söndagen så vi kunde prata, men ändå så tänkte jag att du kanske skulle göra det bara den här gången. Jag vet att du inte kommer att ha något att säga imorgon, men ändå så tänker jag komma till dig. Men vad kan jag möjligen ha att säga?
Såtröttpåatthelatidensägaberättaprataomhurdetkänns.
För vad hjälper det?
För vad hjälper det?
