sakerochting

Shit maaaan vad mycket backstabbin' hoez det finns. Jag tröttnar på det männskliga släktet och skaffar fler porslinskatter. Som att jag inte visste att du va en fitta, men hur falsk och äcklig kan man bli. Som du kanske?

...och fy så mycket bättre det känns. Prata prata prata, och känna efter, och prata. Kanske kan det omöjliga fungera, kanske kan vi det som andra inte kunnat. Respekt, tålamod, hänsyn må vara gamla och nötta ord, men det är nog det det hela handlar om. Att orka ha tålamod, att kunna ta hänsyn och vilja respektera. Vi vill ju så mycket. Kanske kan det gå...

Tidig morgon, en morgon som nyss var sen natt. Din röst ekar i mitt nyvakna huvud. Jag stirrade på telefonen i vad som känns en evighet innan jag bestämmer mig för att säga ja till dej inatt. Du säger så mycket saker. Massor av vett & ovett. Sanningar och saker du knappt själv kände till.. Jag gör mitt bästa, försöker verkligen gräva fram ärligheten. Pratar vitt och brett om det jag tror att jag vet någonting om. Mitt i en mening drar ja efter andan och tystnar. Du frågar vad jag skulle säga. Hur ska jag veta tänker jag. Tänker så det knakar, så tanten ovanför surnar till för tredje gången den här helgen. Jag vet inte vart jag har dig säger du med din fullamenjagförsökervaranykter-röst. Bra säger jag, för det vet inte jag heller..

Det finns stunder i livet då jag verkligen är så glad att jag är jag. Inatt är en sådan stund. Livet har varit en bitch de senaste arton månaderna, och jag har fan käkat grus med hela nyllet. Men just inatt är en natt då jag inser hur långt just jag har kommit. Att förstå att jag faktiskt väljer den rätta vägen, gör de rätta valen och använder mitt sunda förnuft iställer för mitt naiva hjärta. Dumdumdum tjej har varit, och kommer inte tillbaka på ett bra jävla tag.

Den nya åkattraktionen Insane på grönan har no chance in heaven mot min emotionella bergådalbana med känslor. Ena sekunden vill jag slita mitt hår å nästa känns livet lite som om jag vore on a boat, dvs heelt okej. Men den dagen ja springer in i the new loving couple kommer vara dagen jag då fröken F's hjärta slits i tusen nya bitar. Jag försöker intala mig själv att ja e en good sport och rätt värd som människa men hela tiden kommer nått nytt och stör min existens. Det är ett hårt liv att leva men ni vet, what doesn't kill you makes you stronger tydligen. Och dessutom behöver man inte bygga sitt liv efter en partner, en tvåsamhet skör som ett av mina sönderblonderade hårstrån, utan kan faktiskt leva det som en stark självständig människa...

Idag sa min kära arbetskollega C till mig, "-Frida, du ser annorlunda ut idag, mer harmonisk på något sätt.. Har det hänt nått?". Och fan och hans moster (hur mådde dom då?) om det inte har det. Jag kan kan kan. Andas lugnt och take it one step at a time. Gå å jobba, ta en promenad, hoppa i sängen, shoppa ett par nya sneakers, bjud hem nån på te eller titta på en serie. Ett litet steg för männskligheten, men ett stort steg för en ensam trasig själ i porten imitten i ett gult hus...

Är det dags nu? Dags att sluta sörja, gräva gropar och känna efter ända in i benmärgen? Kanske dags att bara inse det faktum att vi aldrig kan vara vi igen, att vi båda skulle må bättre utan varandra (fast jag redan vet att du mår bra, luckliga jävel). Kanske ska jag bara ge det ett sjujävla försök, stänga av och kämpa vidare. Jag har hört att det är väldigt sällan man dör fast det kan kännas som att stunden är inne minst ett par gånger om dagen...

All tillit till dej Timbuk, och fan ta dej om det inte löser saaaaaej...

Vår sång går på tomgång. Är det ens vår sång nu? Jag vill inte vara ensam om vår sång men vinden viner i min hjärna. Stormen ryter i mitt hjärta. Jag vill bara älska att du är den du är. Älska att du älskar någon annan. Älska det vi haft och låsa in det i mellangärdet och plocka fram det för att minnas och le. Jag vill vara den första som gratulerar, den första som ler och presenterar. Men hur ska det någonsin gå till?

Igår föll alla bitarna på plats. Nu vet jag vem hon är. Blir det bättre av det? Nej. Jag vill dö, allt är svart. KOMMER JAG NÅGONSIN MÅ BRA? Jag hatar att jag älskar dig..

Måste du fejsboksajna saker när du vet att ja läser sånt. Stick en kniv i mitt hjärta och vrid om, det skulle i alla fall inte vara lika jobbigt. FAN. Jag vill va den som är missed and to be kissed, jag vill vara den som är fin jag vill vara den som får fina sms på natten. Varför är jag inte en dum 90a som du kan trampa på?