sakerochting

Varför tror jag hela tiden att man ska kunna skiljas på ett bra sätt?

Det är ju något som inte går,
inte om man bara är en som försöker...

Jag visste att du inte skulle stå vid ringen på centralen och le, men ändå kunde jag inte låta bli att snegla uppåt med fjärilar i magen. Jag visste att du inte skulle ringa på söndagen så vi kunde prata, men ändå så tänkte jag att du kanske skulle göra det bara den här gången. Jag vet att du inte kommer att ha något att säga imorgon, men ändå så tänker jag komma till dig. Men vad kan jag möjligen ha att säga?

Jag vill inte att vi skiljs som ovänner. Jag vill ha en promenad, bamsekramar och förståelse. För någonstans, långt där framme i tiden vi inte kan veta något om, vill jag kunna ha dig i mitt liv. För du är en del av det. Oavsett om du vill eller inte. Jag älskar dig.

Göteborg har gjort mig annorlunda. Starkare. Helare. Men jag visste att jag inte var redo för Stockholm än. Hoppades att det svaga skalet skulle hålla för en vecka. Önskade att mailet jag skrev skulle få fortsätta gälla, och att vi inte skulle hinna sabba allt på 8 dagar. Men jag kan inte välja bort att svara. Önskar jag inte tog upp telefonen. Önskar mig tillbaka till den känslan då du sårade mig som värst en decemberkväll, den enda känslan som någonsin fått mig att sätta ned foten, att stänga dig ute ut mitt liv. (jag vet så mycket som du inte vet att jag vet..) Men jag svarade. Trodde i mitt trasiga sinne att vi skulle kunna älska varandra en natt och sen sätta punkten (igen, just det, tragiska tjej..). Men du kunde inte.

Jag ljög inatt. Jag ljög när jag sa att jag skulle klara att älska dig en sista natt och inte mer. Jag ljög.
Du gjorde rätt som gick. Men jag önskar att du stannar där. Varje gång du funderar på att klampa
rätt in i mitt liv igen, när du känner att du bara måste säga att du saknar mig. Läs detta då. Läs alla
timmar av ord på tangenter, känn hur illa du gör mig. Jag vill inte såra dig, jag vill bara ge dig kärlek,
men SNÄLLA läs allt om du är osäker, så du förstår hur illa du gör mig. Varje. Gång. Du. Inte. Har. Bestämt. Dig..

När du har bestämt dig, när du har ringen i handen och är beredd att ge mig allt. Då.
då är det försent..



Förresten...
Vi klarade inte 8 dagar. Vi klarade nästan 13 timmar. Nästan.

Fortsätt trampa på mig, gör det. Jag kommer ändå bara visa dig kärlek. För jag har redan bestämt mig...

En gammal vän som inte hör av sig. Inte vågar, av rädsla att bli avvisad. Den där allra bästa vännen som saknas trots att hon inte vet det själv. Om alla skulle vara rädda för kontakt skulle världen vara kall. Kall och tom. Det är de där stunderna som kanske känns jobbiga till en början som leder oss mot ljuset i slutänden.

Den dära tjejen som på något sätt alltid funnits i ens liv, som kommit att bli en av de närmsta. Hon som drar sig undan, som tycker att ens känslor är en börda, en börda för tung att bära på sina axlar. Jag vill skrika att hon inte behöver bära den, bara orka att den finns i samma rum då och då. Bara snälla snälla orka med mig.

Honom med stort H som inte alltid funnits men som fyllt ett brustet flickhjärta till bredden så länge någon kan minnas. Han som förrvirrat säger nej till ljusglimten men ständigt sliter upp ett stort hål i såret så fort man andas ett andetag lättare än det förra.

Familjen som inte finns längre, som gått i tusen delar och fortfarande ligger kvar som skärvor på golvet. Ingen orkar sopa upp dem, ingen kommer någonsin kunna limma ihop den. Vi bara tassar runt i röran med bara fötter som blöder likt en stilla bäck...

"Jag vill inte att det ska bli en vägg mellan oss när du läst det här, försök bara ta det till dig och sen är det upp till dig vad du vill, och jag kräver inte att du ska ha något att säga tillbaka, men däremot så kräver jag att du ska veta att du kan prata med mig :)"

Det var de orden jag gav dig, de orden jag skrev av oro, för den där väggens skull. Nu är det här. Väggen som skiljer ditt hjärta från dina handlingar. Väggen som växer sig starkare för varje desperat försök jag gör att riva ned den. Kommer vi någonsin stå helhjärtat på samma sidan om väggen?

Ikväll är en såndära kväll när hormonerna, känslorna och vettet dansar vals till den värsta musiken av dem alla, tonerna av saknad och ovisshet. När man önskar att något var annorlunda fast man vet att det inte kommer bli det på många många år. När man helst bara vill fladdra iväg med än kär vän och sväva runt i nån fjantig sex in the city dimma och äta gelehjärtan (för det gör liksom inte lika ont när dom krossas...) Självklart är det också en såndära kväll där varken familj eller en endaste av de där kära vännerna har tid med en. Kanske för att man ska förstora upp de där orden som aldrig sagts, liiite för mer än nödvändigt, och hinna analysera det där uteblivna svaret på smset några gånger för mycket innan det blir gryning. Och just nu har vi bara hunnit till solnedgången...

Inte ens den första natten kunde du undgå mina tankar en enda sekund. Men det kan du väl aldrig. Ett fuktigt tält, ett värkande hjärta och känslor som så många gånger förr fick dansa fritt som djävulen på en grav. Jag visste redan när jag knappade in den första siffran på displayen vad som skulle hända. På något sätt var det förutbestämt.

Vi bestämde att vi skulle sätta punkt. Den stora punkten, den som enbart följs av ett par vita sidor, och om man har riktig tur ett massivt omslag i hårdpapp istället för den där sladdriga pocketvarianten. Nej förlåt. DU beslutade dig för den där punkten, som så många gånger förr...

Jag kan inte skilja på känslorna, en stor klibbig hög med känslor som varken är äkta eller påhitt. Ett evigt virrvarr av övertalning och naivitet. Jag vet vet vet att vi inte borde, det vet alla vid det här laget, men ändå så kan jag inte stänga dörren.

Ligger i soffan med dimmat kristallkrone ljus och inbillar mig att ensamheten och jag är ämnade för varandra. Det blir så när jag, för en gångs skull, är ensam. Ålar runt i soffan och lurar mig själv att jag är oälskad, oälskad av alla. Läser en destruktiv blogg från förr om flickan med psykofarmaka och knarkargen som bästa vänner. Slungas tillbaka till boken om en liknande flicka. Varför får jag alltid för mig att det är allra syndast om mig om söndagskvällen om varken han eller hon är hemma med mig. Världen har blivit skakad likt en mojito, till oigenkänlighet det senaste året och mammor, pappor, pojkar och vänner är inte som förut.

Att börja fotografera, spara ihop till en systemkamera av lagom sort och lära sig grunderna. Ut i naturen, fotografera vänner, älskade och barn. Djur och gamla, natur och städer. Allt, uttrycka sig själv i foto istället för att bara avundas de som gör det. Sitta och drömma vid fotobloggar, nej, göra det själv, göra det verkligt. Kanske ta en kurs, kanske lägga tid på en hobby, något man vill göra. Något som kanske hjälper alla hopplösa känslor att strömma ut på något sätt.

 

Jag är en människa med rikt känsloliv, att få höra det kändes som en befrielse. Att få veta att det är så det är, att jag är fin med alla mina känslor. Att jag inte kan vara bara glad, utan måste vara jättelycklig, eller helt nere istället för lite deppad. Jag älskar när man får ett litet svar på den enorma frågan om vem man egentligen är och varför man fungerar som man gör. När man hittar nya lösningar på hur man kan hantera sig själv och inte bara leva med det faktum att man känner sig konstig eller annorlunda när man känner så mycket. Alla känslorna kan liksom bara inte få plats i en liten kropp, allt måste ut, och inte lite utan mycketmycket UT!

 

Dags att börja hitta sig själv efter 23 år. Att sluta förlita sig helt på bästa vänner, pojkar, familj eller bekanta. Att inte ta livet för givet utan lära sig stå på egna ben, att njuta av att göra något för sig själv, med sig själv, och BARA med sig själv. Jag vill kunna älska, vårda och finnas i mina relationer, men inte behöva känna mig instängd i dem. Det är så svårt att få ut, även när fingrarna dansar över tangenterna utan tankar och utan ord. Svårt att fånga i natten. Jag vill kunna fladdra i vinden tillsammans med andra com en silkes gardin och inte FÖR andra. Det värsta av allt e att jag vet att det inte heller nu är för andra jag flyger, utan för att jag behöver andra för att stå. Tror jag i alla fall, det känns så.

 

Att nöja sig med att vara älskad, att lite på det och att acceptera att jag är bra, utan vare sig personlighetsändringar eller utseendeändringar. Om det ska ändras någonting så är det för min egen skull, för mitt eget välmående. För att JAG vill. Andra får tycka att jag duger. Nej. Andra tycker att jag duger. Det vet jag, för alldeles nyss satt jag med tre underbara själar i ett vardagsrum och filosoferade. Mer än någonsin. djupa diskussioner, lätta frågor, skrattvågor och omtanke. Och strax efter det så sa du att du älskar mig, och jag VET att det är sant. Det vet jag faktiskt. Även om det inte är alltid jag väljer att tro på det. Och anledningen till det ligger bara hos mig själv. Och det, det kan jag ändra för MIN EGEN SKULL. Och det vill jag, det ska jag. 2010 är året då jag ska bli nöjd med mig. Jag ska må bra, inne ute uppe nere fram och bak. Ja överallt!!!

Jag älskar att vara tjejen som e min killes tjej <3 Men jag hatar att vara tjejen som blir killens svartsjuka tjej. Jag vill inte men det går inte att koppla bort. G Å R S Ö N D E R..

Jag dör för jag e så kär i dej dumma!