sakerochting

Jag dör för jag e så kär i dej dumma!

Inatt drömde jag saker. Det var student och lycka för dig. Du skrattade på det där speciella sättet, du vet när dina ögon knips ihop och ditt huvud slungas bakåt, allt såg så vackert ut. Jag drogs bort ifrån dig. Du, valde andra människor att spendera din lyckliga tid. Jag stod högst upp på en byggställning och hade svindel när jag tittade ned. Jag skrek i telefonen på dig att du skulle ha mött mig för en och en halv timme sen. Du skrattade och gjorde annat, lyssnade inte.. Jag stirrade ned på marken, det var långt långt ned. Skulle jag hoppa hela vägen, riskera allt? Sen vaknade jag.

Jag är så trött på att glömmas, inte has tid med eller ignoreras. Man tror att man ska betyda något för människor men man kanske kan vara en dammtuss lika gärna. Ja, dammsug upp mig. Städa bort mig ur ditt liv. Umgås med de andra istället, era roliga vänner som inte är ledsna eller trötta. TACK

...och jag kan varken plugga, städa eller sova...

Att tjejen (som du låg med, som du påstod dig vara kär i, som sen dissade dig vilket gjorde att du gick tillbaka till mig?) ringer dig en söndag och du säger shit jag glömde bort att ringa dig (som i jag ringde dig igår när jag var full som ett as och blev utslängd från berns och sa massa emotional things och lovade att ringa dig imorgon) och du går in i vardagsrummet och pratar och sen lägger på som om att inget har hänt, så jag (tjejen som du har varit med i så många år, som du tagit tillbaka igen för hundrade gången (dummadummajag), som du säger att du älskar, som du bestämde med att ni inte skulle träffa andra, som inte träffar eller pratar med något av sina gamla "ragg") är tvungen att ta upp samtalet och fråga vad fan det där var om och om ni träffas igen och du svarar att nej vi har inte träffats på typ eeeh hmmm aaaa tre månader kanske (och sist var den där gången på bauer när jag hon tjejen du säger att du älskar va på popagande och grät för din skull, eller var det kanske mer nyligen än det?) och att ni bara snackar en del på dagarna (egentligen bara när ni e fulla eller emotionella och saknar att ha varandra) ibland och att det väl är cool (fast du sa när hon dissade dig och ville vara kompis att ni aldrig skulle det för att ni inte har varit kompisar utan bara varit på g och varit i varandra!)?

Jag vet inte vart jag ska börja. låter bara fingrarna dansa över tangenterna. Jag vill skrika, gråta och hyperventilera. Slå dig i ansiktet och över din kropp för att du ska förstå. Förstå att det är nu jag behöver dig. Att det är NU jag behöver dig. Jag går av på mitten, slutar andas. Orkar inte andas. Det gör ont ända in i ryggmärgen. Hjärtat dunkar. Saknad saknad SAKNAD. men mest av allt ensamhet. Helt jävla ensam. Hur går det till? Alla säger att de finns där. Inget orkar ta tag i den som bara gråter. Så jag ler och säger att allt e bra. Att det ordnar dig. Jag vill att nån ska stå där och ta mina 400 slag. För får jag ett enda slag till så ramlar jag. Hårt. Och reser mig inte upp igen. Jag vet att jag är stark. Det har jag lärt mig. Stod upp för dig och skyddade dig. Gjorde allt för att smeka bort din oro på natten. Jag vet inte själv hur många nätter jag har varit vaken och andats in din ångest och lyft din börda. För dig, din familj och DIG. hörde du det? DIG! Och ja, jag gjorde det då. Jag skulle göra det ingen tusen gånger om. För sånt gör man. Man ställer upp. Man hjälper. Det behövs inga ord, inga handlingar. Bara närvaro. Och inte ens det kan du ge mig. Du ger mig inget. Du tar det lätta vägen ut. Du avvisar mig. Men vet du. Det blir inte bättre av det. Jag önskat att du förstod det. Vi kan ju tillsammans. Förstår du inte det. Vi kan krama bort varandras sorg. Blåsa där det gör ont och viska att allt blir bättre. För det blir det. Men det krävs lite. Nej. Det krävs mycket. Och man kommer ingenstans utan att kämpa. Jag skulle kämpa för dig. Men jag vet nu att du inte orkar kämpa för mig. Och jag går sönder. Sakta, bit för bit. Att du tittar på kommer du aldrig förlåta. älskling.

Ska jag låtsas att allt är bra för att kunna vara med dig? Jag vet att du är trasig, bräcklig, men jag går i tusen bitar om jag inte får vara ledsen. Allt jag vill är att du orkar vara kvar. Att du visar att de där tre små orden gäller, inte bara fyller vår tystnad.

Jag har sett de sista 2 minuterna på avsnittet fem gånger men reagerar alltid när signaturmelodin ljuder. Såg jag vad det handlade om?

Idag gick jag itu. Orkade inte längre vara tyst och leva i en låtsasvärld där en pappa är en kompis och en mamma är ett barn. Kan inte längre vara den som står upp, ibland måste man falla. Idag föll jag. Hårthårthårt ned på en orange heltäckningsmatta. Vill slåss och skrika för en mammas skull, vill försvara en pappa. Men inget är försvarbart, inte heller lönt att slåss och skrika. Det gör ont ända in i märgen. Jag som trodde att livet varit tufft. Vad har jag sett av smärta hittils? Inget min vän inget...