sakerochting

Ligger i soffan med dimmat kristallkrone ljus och inbillar mig att ensamheten och jag är ämnade för varandra. Det blir så när jag, för en gångs skull, är ensam. Ålar runt i soffan och lurar mig själv att jag är oälskad, oälskad av alla. Läser en destruktiv blogg från förr om flickan med psykofarmaka och knarkargen som bästa vänner. Slungas tillbaka till boken om en liknande flicka. Varför får jag alltid för mig att det är allra syndast om mig om söndagskvällen om varken han eller hon är hemma med mig. Världen har blivit skakad likt en mojito, till oigenkänlighet det senaste året och mammor, pappor, pojkar och vänner är inte som förut.

Att börja fotografera, spara ihop till en systemkamera av lagom sort och lära sig grunderna. Ut i naturen, fotografera vänner, älskade och barn. Djur och gamla, natur och städer. Allt, uttrycka sig själv i foto istället för att bara avundas de som gör det. Sitta och drömma vid fotobloggar, nej, göra det själv, göra det verkligt. Kanske ta en kurs, kanske lägga tid på en hobby, något man vill göra. Något som kanske hjälper alla hopplösa känslor att strömma ut på något sätt.

 

Jag är en människa med rikt känsloliv, att få höra det kändes som en befrielse. Att få veta att det är så det är, att jag är fin med alla mina känslor. Att jag inte kan vara bara glad, utan måste vara jättelycklig, eller helt nere istället för lite deppad. Jag älskar när man får ett litet svar på den enorma frågan om vem man egentligen är och varför man fungerar som man gör. När man hittar nya lösningar på hur man kan hantera sig själv och inte bara leva med det faktum att man känner sig konstig eller annorlunda när man känner så mycket. Alla känslorna kan liksom bara inte få plats i en liten kropp, allt måste ut, och inte lite utan mycketmycket UT!

 

Dags att börja hitta sig själv efter 23 år. Att sluta förlita sig helt på bästa vänner, pojkar, familj eller bekanta. Att inte ta livet för givet utan lära sig stå på egna ben, att njuta av att göra något för sig själv, med sig själv, och BARA med sig själv. Jag vill kunna älska, vårda och finnas i mina relationer, men inte behöva känna mig instängd i dem. Det är så svårt att få ut, även när fingrarna dansar över tangenterna utan tankar och utan ord. Svårt att fånga i natten. Jag vill kunna fladdra i vinden tillsammans med andra com en silkes gardin och inte FÖR andra. Det värsta av allt e att jag vet att det inte heller nu är för andra jag flyger, utan för att jag behöver andra för att stå. Tror jag i alla fall, det känns så.

 

Att nöja sig med att vara älskad, att lite på det och att acceptera att jag är bra, utan vare sig personlighetsändringar eller utseendeändringar. Om det ska ändras någonting så är det för min egen skull, för mitt eget välmående. För att JAG vill. Andra får tycka att jag duger. Nej. Andra tycker att jag duger. Det vet jag, för alldeles nyss satt jag med tre underbara själar i ett vardagsrum och filosoferade. Mer än någonsin. djupa diskussioner, lätta frågor, skrattvågor och omtanke. Och strax efter det så sa du att du älskar mig, och jag VET att det är sant. Det vet jag faktiskt. Även om det inte är alltid jag väljer att tro på det. Och anledningen till det ligger bara hos mig själv. Och det, det kan jag ändra för MIN EGEN SKULL. Och det vill jag, det ska jag. 2010 är året då jag ska bli nöjd med mig. Jag ska må bra, inne ute uppe nere fram och bak. Ja överallt!!!