sakerochting

Det finns stunder då man saknar bloggen. Eller det finns stunder när man saknar att kunna skriva exakt det man menar på exakt det sätt man vill och veta att människor ser det, att du ser det. Men nu är thoose days far gone och den gamla bloggen skrotad för länge sen. Nu är det en era av sakerochting, sakerochHEMLIGAting. Men jag blir sjukt sugen på att skrika ut adressen och ta stryptag på stockholm och väsa, lääääääääs den...

Det skrivs inte frekvent. Antagligen för att det har varit good days comin' an' goin. Oftast finns behovet inte där lika ofta. Men nu är allt inte bra.

Det borde vara bra, bättre än det faktiskt varit på långlångtid. Men jag har ont. Ont i själen, och för varje andetag känns det bara tyngre. Hur kunde jag sätta mig i den här situationen igen. Hur kunde jag satsa vår värdefulla vänskap för något så ytligt som lust. Kanske är det mer än så- men hur ska jag veta? Du vet inte, du sitter där med dina mjuka vackra pojkögon och påstår att du älskar. Jag inbillar dig att jag vet, att jag VETVETVET att det är vi. Tillsammans lovar vi våra hjärtan och påstår att vi älskar varandra. Hur kan man älska varandra under en tid som inte ens är våran, undrar flickan då..

Men det kan man inte'