Huller om buller med ensamheten

Ligger i soffan med dimmat kristallkrone ljus och inbillar mig att ensamheten och jag är ämnade för varandra. Det blir så när jag, för en gångs skull, är ensam. Ålar runt i soffan och lurar mig själv att jag är oälskad, oälskad av alla. Läser en destruktiv blogg från förr om flickan med psykofarmaka och knarkargen som bästa vänner. Slungas tillbaka till boken om en liknande flicka. Varför får jag alltid för mig att det är allra syndast om mig om söndagskvällen om varken han eller hon är hemma med mig. Världen har blivit skakad likt en mojito, till oigenkänlighet det senaste året och mammor, pappor, pojkar och vänner är inte som förut.
Älskar med mitt tangentbord, knapprar hårt och intensivt för att sedan byta till ett långsamt metodiskt tryckande. Skriver, tar bort, ändrar skriver igen och sätter punkt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0