sakerochting

In times like theese when most people live in the fast lane, are we using facebook, blogs and other internetbased communication sites as a substitute for talking to eachother in real life? If this is the case, then why are we doing it? My answer to the first question is yes and I think there are two main reasons that contribute to the fact that our social life is becoming more and more computerized.

     Money is acctualy one of the major reasons for that everything these days should be dealt with as quickly as possible. Many people have very time-consuming jobs nowadays wich requires a certain tempo to keep their employment and satisfy the grooving need of efficiency at the labourmarket. These preassure is primarily due to what actually feels like the Western World mantra “Time is money”, and money means prosperity which in turn contributes to security for thoose who makes it . When we choose to communicate our concerns to people via Facebook instead of picking up the phone and call, or when we choose to leave our blogadress instead to meet with our friends over a cup of coffee we save a whole lot of time and thus money.

     The second factor comes natrual due to the first one and is simply the lack of time to spend qualitytime with people in real life and talk about your life and your feelings. Every person do have a natrual need for confirmation and a good way of getting that in a short amount of time is through blogs and facebook/twitter-status (when you write some short scentence about what you are doing or how you are feeling).

     The two factors described above are defenitly disadvantages and it would absolutely be interesting to dig deeper and find out what advantages there are with people making their prvate matters public though I think the bad outweighs the good. I am not saying that internetbased tools are taking over our whole social life; I am just making a point at how much we actually use this kind of methods already, and of course the significance of keeping our in real life communication. Stress is also one of our times biggest national disease, and to unwind and start seeing people in less stressfull situtions instead of trying to use the internet as a timesaver may give us the key we need to cure our growing ill-health.

Idag var jag både söt och lycklig.

Sånt gör mig helt livrädd. Livrädd att allt ska spricka likt en ömtålig såpbubbla. Är vi som såpbubblor, underbara och vackra, lockar till skratt och lycka som inget annat. Som den natten då MGMT spelade och tårarna sipprade fram från hjärtat, det enda som gav en strimma hopp var såpbubblorna. Men dom gick sönder dom med tillslut. Kan vi snälla inte gå sönder mer? Du har mitt hjärta i din hand älskade. Tänk på det...

Men idag sommnar jag lycklig. Både söt och lycklig :)

Det här med space är inte min grej.

Antagligen är det just det som skiljer oss åt. Jag e galen i dig och vill vara med dig jämt. Du tycker jag är söt. Och fin. Och du gillar space. Hm..

Följande scenario utspelar sig i min hjärna;

VAFÖRRINGERDUINTEVARFÖRVILLDUINTEVARAMEDMIGEJAGFÖRFULEJAGFÖRDUMVARFÖÖÖÖR?!


Jag blir så trött på mig själv.
Vissa gillar det bara.
space...

jagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardig
jagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardig
jagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardig
jagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardig
jagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardig
jagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardig
jagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardig
jagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardig
jagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardig
jagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardig

..och jag saknar dig efter 2 timmar trots alla år..

Att skutta till bussen och tralla på vägen. Att fjantas och kramas. Ett telefonsamtal från okänt nummer tystas ner. Jag tystnar. Varför blev du så tyst frågas? Det är inget.

Sakta men säkert börjar vi leken igen. Skrattar och tjivas. Girl you know I miss you-signalen skär som en kniv i bröstet. Du tror jag inte vet vems det är. Svarar med aningen för mjuk röst. Jag öööööveranalyserar [som vanligt] Du säger faktiskt att du har besök. Jag = besök. Jag vill skrika att jag är hos dig, DUÄRMIN. Men jag tystnar. Varför blev du så tyst frågas? Det är inget.

Lever i ett vakuum för 20 minuter. Du klappar medhårs och visar att du vill och bryr dig. Att jag är med dig, att du ÄR med mig. Stirrar ner i marken. Smeker änglavingarna tills jag inte kan kväva leendet. FAAN. Kramas och pratar om framtiden. Inte framtidenframtiden, men en del av framtiden. Vi är där båda... Jag tystnar. Varför blev du så tyst frågas? Det är inget.


                                                                                          orkar.bara.inte.vänta.till.framtid

Det finns stunder då man saknar bloggen. Eller det finns stunder när man saknar att kunna skriva exakt det man menar på exakt det sätt man vill och veta att människor ser det, att du ser det. Men nu är thoose days far gone och den gamla bloggen skrotad för länge sen. Nu är det en era av sakerochting, sakerochHEMLIGAting. Men jag blir sjukt sugen på att skrika ut adressen och ta stryptag på stockholm och väsa, lääääääääs den...

Det skrivs inte frekvent. Antagligen för att det har varit good days comin' an' goin. Oftast finns behovet inte där lika ofta. Men nu är allt inte bra.

Det borde vara bra, bättre än det faktiskt varit på långlångtid. Men jag har ont. Ont i själen, och för varje andetag känns det bara tyngre. Hur kunde jag sätta mig i den här situationen igen. Hur kunde jag satsa vår värdefulla vänskap för något så ytligt som lust. Kanske är det mer än så- men hur ska jag veta? Du vet inte, du sitter där med dina mjuka vackra pojkögon och påstår att du älskar. Jag inbillar dig att jag vet, att jag VETVETVET att det är vi. Tillsammans lovar vi våra hjärtan och påstår att vi älskar varandra. Hur kan man älska varandra under en tid som inte ens är våran, undrar flickan då..

Men det kan man inte'