Fred och kärlek till alla, trots att det är början på förintelsen
Inte ens den första natten kunde du undgå mina tankar en enda sekund. Men det kan du väl aldrig. Ett fuktigt tält, ett värkande hjärta och känslor som så många gånger förr fick dansa fritt som djävulen på en grav. Jag visste redan när jag knappade in den första siffran på displayen vad som skulle hända. På något sätt var det förutbestämt.
Din lena röst sipprade in i mitt förtvivlade hjärta som heroin. Dina vackra tröstande ord var så äkta i den pulserande natten att jag helt hängav mig åt oss redan då. Visste vad som skulle hända den sekund vi stod mitt framför varandra igen.
Helt plötsligt stod du bara där, i massan av för mig obetydliga människor. Allt vett som bortblåst. Varsamma ord, hjälplösa försök att dölja det som redan hade väckts för länge sedan. Tre långa nätter av kärlek utan återhållsamhet. Känslor som sipprade ut ur dig och in i mig och tillbaka igen. Ett rockbands kärleksord blev våra, viskade i varandras öron i en enda röra av innerliga blickar och ljummet vin ur platsglas.
Det blev vår perfekta tillvaro, en utopi där kvarlämningar från en kärleksrelation utan dess like spriddes över allt och alla. Men någonstans visste vi att det inte var här vi skulle leva våra liv.
Kommentarer
Trackback
