Den där hjälplösa känslan av att vara ensammast i världen

En gammal vän som inte hör av sig. Inte vågar, av rädsla att bli avvisad. Den där allra bästa vännen som saknas trots att hon inte vet det själv. Om alla skulle vara rädda för kontakt skulle världen vara kall. Kall och tom. Det är de där stunderna som kanske känns jobbiga till en början som leder oss mot ljuset i slutänden.

Den dära tjejen som på något sätt alltid funnits i ens liv, som kommit att bli en av de närmsta. Hon som drar sig undan, som tycker att ens känslor är en börda, en börda för tung att bära på sina axlar. Jag vill skrika att hon inte behöver bära den, bara orka att den finns i samma rum då och då. Bara snälla snälla orka med mig.

Honom med stort H som inte alltid funnits men som fyllt ett brustet flickhjärta till bredden så länge någon kan minnas. Han som förrvirrat säger nej till ljusglimten men ständigt sliter upp ett stort hål i såret så fort man andas ett andetag lättare än det förra.

Familjen som inte finns längre, som gått i tusen delar och fortfarande ligger kvar som skärvor på golvet. Ingen orkar sopa upp dem, ingen kommer någonsin kunna limma ihop den. Vi bara tassar runt i röran med bara fötter som blöder likt en stilla bäck...



Den där känslan av att vara ensammast i världen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0