Fred och kärlek till alla, trots att det är början på förintelsen
Inte ens den första natten kunde du undgå mina tankar en enda sekund. Men det kan du väl aldrig. Ett fuktigt tält, ett värkande hjärta och känslor som så många gånger förr fick dansa fritt som djävulen på en grav. Jag visste redan när jag knappade in den första siffran på displayen vad som skulle hända. På något sätt var det förutbestämt.
Din lena röst sipprade in i mitt förtvivlade hjärta som heroin. Dina vackra tröstande ord var så äkta i den pulserande natten att jag helt hängav mig åt oss redan då. Visste vad som skulle hända den sekund vi stod mitt framför varandra igen.
Helt plötsligt stod du bara där, i massan av för mig obetydliga människor. Allt vett som bortblåst. Varsamma ord, hjälplösa försök att dölja det som redan hade väckts för länge sedan. Tre långa nätter av kärlek utan återhållsamhet. Känslor som sipprade ut ur dig och in i mig och tillbaka igen. Ett rockbands kärleksord blev våra, viskade i varandras öron i en enda röra av innerliga blickar och ljummet vin ur platsglas.
Det blev vår perfekta tillvaro, en utopi där kvarlämningar från en kärleksrelation utan dess like spriddes över allt och alla. Men någonstans visste vi att det inte var här vi skulle leva våra liv.
När nästan åtta långa veckor av styrka trasas sönder på ett ögonblick
Vi bestämde att vi skulle sätta punkt. Den stora punkten, den som enbart följs av ett par vita sidor, och om man har riktig tur ett massivt omslag i hårdpapp istället för den där sladdriga pocketvarianten. Nej förlåt. DU beslutade dig för den där punkten, som så många gånger förr...
Den här gången var annorlunda. Jag skrek inte, jag grät inte hysteriskt eller bad dig tänka om. Allt min själ förmådde var att be dig om en enda sak. Låt det bli sista gången. Ge det för en gångs skull en chans att läka innan du sliter upp det igen, innan du låter mig slita upp det för din skull. Det kan aldrig mer bli du och jag, vi är bättre än så nu, efter tre oändligt långa år av pillande på det infekterade såret vet vi vad vi måste göra.
Nytt telefonnummer, tårar i soffor med vänner, den stora stadens puls i ådrorna alldeles för många gånger i veckan och omvägar, i den staden som är glömd för länge sen, för att bygga murar som måste hålla den här gången.
Jag hatar dig för att du älskar mig för mycket för att låta bli. Jag hatar att du ringde och frågade henne hur jag mådde. Jag hatar att du skickade ett mail. Ett enda litet elektroniskt meddelande med bara två futtiga meningar kunde trots allt slit äta sig förbi den vacklande fasaden jag trodde att jag så omsorgsfullt placerat ut kring min själ. Men jag älskar att du gör det likaså.
Det var ett av de vackraste samtalen. Som en lätt vindpust smeker en varm panna en sommardag, som en sten som lyfts från ett alldeles för hårt hållet hjärta. Att höra din röst var nästan lika bra som allt det där fina som du är längst därinne. Om jag bara visste....
