En del av mig.
Jag vill inte att vi skiljs som ovänner. Jag vill ha en promenad, bamsekramar och förståelse. För någonstans, långt där framme i tiden vi inte kan veta något om, vill jag kunna ha dig i mitt liv. För du är en del av det. Oavsett om du vill eller inte. Jag älskar dig.
Jag vill inte ta sönder dig, men om jag inte tar sönder dig kommer jag aldrig kunna sluta ta sönder mig. Och jag måste sluta.
Göteborg har gjort mig annorlunda. Starkare. Helare. Men jag visste att jag inte var redo för Stockholm än. Hoppades att det svaga skalet skulle hålla för en vecka. Önskade att mailet jag skrev skulle få fortsätta gälla, och att vi inte skulle hinna sabba allt på 8 dagar. Men jag kan inte välja bort att svara. Önskar jag inte tog upp telefonen. Önskar mig tillbaka till den känslan då du sårade mig som värst en decemberkväll, den enda känslan som någonsin fått mig att sätta ned foten, att stänga dig ute ut mitt liv. (jag vet så mycket som du inte vet att jag vet..) Men jag svarade. Trodde i mitt trasiga sinne att vi skulle kunna älska varandra en natt och sen sätta punkten (igen, just det, tragiska tjej..). Men du kunde inte.
Jag ljög inatt. Jag ljög när jag sa att jag skulle klara att älska dig en sista natt och inte mer. Jag ljög.
Du gjorde rätt som gick. Men jag önskar att du stannar där. Varje gång du funderar på att klampa
rätt in i mitt liv igen, när du känner att du bara måste säga att du saknar mig. Läs detta då. Läs alla
timmar av ord på tangenter, känn hur illa du gör mig. Jag vill inte såra dig, jag vill bara ge dig kärlek,
men SNÄLLA läs allt om du är osäker, så du förstår hur illa du gör mig. Varje. Gång. Du. Inte. Har. Bestämt. Dig..
När du har bestämt dig, när du har ringen i handen och är beredd att ge mig allt. Då.
då är det försent..
Förresten...
Vi klarade inte 8 dagar. Vi klarade nästan 13 timmar. Nästan.
Jag ljög inatt. Jag ljög när jag sa att jag skulle klara att älska dig en sista natt och inte mer. Jag ljög.
Du gjorde rätt som gick. Men jag önskar att du stannar där. Varje gång du funderar på att klampa
rätt in i mitt liv igen, när du känner att du bara måste säga att du saknar mig. Läs detta då. Läs alla
timmar av ord på tangenter, känn hur illa du gör mig. Jag vill inte såra dig, jag vill bara ge dig kärlek,
men SNÄLLA läs allt om du är osäker, så du förstår hur illa du gör mig. Varje. Gång. Du. Inte. Har. Bestämt. Dig..
När du har bestämt dig, när du har ringen i handen och är beredd att ge mig allt. Då.
då är det försent..
Förresten...
Vi klarade inte 8 dagar. Vi klarade nästan 13 timmar. Nästan.
Kärleken krossar både sten, sax & påse
Fortsätt trampa på mig, gör det. Jag kommer ändå bara visa dig kärlek. För jag har redan bestämt mig...
Den där hjälplösa känslan av att vara ensammast i världen
En gammal vän som inte hör av sig. Inte vågar, av rädsla att bli avvisad. Den där allra bästa vännen som saknas trots att hon inte vet det själv. Om alla skulle vara rädda för kontakt skulle världen vara kall. Kall och tom. Det är de där stunderna som kanske känns jobbiga till en början som leder oss mot ljuset i slutänden.
Den dära tjejen som på något sätt alltid funnits i ens liv, som kommit att bli en av de närmsta. Hon som drar sig undan, som tycker att ens känslor är en börda, en börda för tung att bära på sina axlar. Jag vill skrika att hon inte behöver bära den, bara orka att den finns i samma rum då och då. Bara snälla snälla orka med mig.
Honom med stort H som inte alltid funnits men som fyllt ett brustet flickhjärta till bredden så länge någon kan minnas. Han som förrvirrat säger nej till ljusglimten men ständigt sliter upp ett stort hål i såret så fort man andas ett andetag lättare än det förra.
Familjen som inte finns längre, som gått i tusen delar och fortfarande ligger kvar som skärvor på golvet. Ingen orkar sopa upp dem, ingen kommer någonsin kunna limma ihop den. Vi bara tassar runt i röran med bara fötter som blöder likt en stilla bäck...
Den dära tjejen som på något sätt alltid funnits i ens liv, som kommit att bli en av de närmsta. Hon som drar sig undan, som tycker att ens känslor är en börda, en börda för tung att bära på sina axlar. Jag vill skrika att hon inte behöver bära den, bara orka att den finns i samma rum då och då. Bara snälla snälla orka med mig.
Honom med stort H som inte alltid funnits men som fyllt ett brustet flickhjärta till bredden så länge någon kan minnas. Han som förrvirrat säger nej till ljusglimten men ständigt sliter upp ett stort hål i såret så fort man andas ett andetag lättare än det förra.
Familjen som inte finns längre, som gått i tusen delar och fortfarande ligger kvar som skärvor på golvet. Ingen orkar sopa upp dem, ingen kommer någonsin kunna limma ihop den. Vi bara tassar runt i röran med bara fötter som blöder likt en stilla bäck...
Den där känslan av att vara ensammast i världen.
The wall
"Jag vill inte att det ska bli en vägg mellan oss när du läst det här, försök bara ta det till dig och sen är det upp till dig vad du vill, och jag kräver inte att du ska ha något att säga tillbaka, men däremot så kräver jag att du ska veta att du kan prata med mig :)"
Det var de orden jag gav dig, de orden jag skrev av oro, för den där väggens skull. Nu är det här. Väggen som skiljer ditt hjärta från dina handlingar. Väggen som växer sig starkare för varje desperat försök jag gör att riva ned den. Kommer vi någonsin stå helhjärtat på samma sidan om väggen?
Det var de orden jag gav dig, de orden jag skrev av oro, för den där väggens skull. Nu är det här. Väggen som skiljer ditt hjärta från dina handlingar. Väggen som växer sig starkare för varje desperat försök jag gör att riva ned den. Kommer vi någonsin stå helhjärtat på samma sidan om väggen?
